Dagens politik

(Depeche mode)

Antifeminism!

Till att börja med vill jag peka på ett uppenbart språkvetenskapligt faktum. Att lägga till prefixet anti framför ett ord ändrar inte automatiskt innebörden till den motsatta. Det är nästan bara fallet när det gäller väldigt konkreta ämnen, jag tänker mig till exempel teorin om materia och antimateria. Att försöka tillämpa detta på mer mångfasetterade situationer, exempelvis sociala strukturer kan ofta sluta i en alltför stiliserad bild av verkligheten, allt bir antingen svart eller vitt.
Förhoppningsvis har min poäng gått fram vi det här laget: Jag kan kalla mig för antifeminist utan att för den sakens skull vara kvinnohatare och konservativ mansgris.

Antifeminism är ett ämne som blir mer och mer intressant för var dag som går, eller rättare sagt, jämställdhetsdebatten blir mer och mer givande att följa. Som jag uppfattar läget idag så finns det vissa krav man måste uppfylla för att bli accepterad i debatten. För det första ska man vara uttalad feminist, gärna kvinna, men ett antal män har ju bevisligen lyckats ta sig in. För det andra är det inte riktigt okej att tala om jämställdhet som ett tillstånd då alla har precis samma förutsättningar, det måste vara jämställdhet på kvinnornas villkor.

Något som slår mig är att det fullständigt verkar saknas en motståndarsida i debatten, i alla fall en med någon vidare tyngd bakom sina argument. I stället finns det olika inriktningar bland jämställdhetsförespråkarna, som man väl ändå får anta vill samma sak i grund och botten. Problemet ligger väl just i det att för att kunna föra fram en åsikt där den behövs krävs det i princip att man kallar sig feminist, och därigenom blir feminism synonymt med jämställdhet. På så sätt blir det även mycket svårt att definiera vad som är antifeminism.
Alltså, de jag vänder mig emot i min argumentation är ”de riktiga feministerna”, de som vill införa jämställdhet på kvinnornas villkor, och inte allas vilket vore att föredra.

En intressant upplysning rörande det här som många inte känner till:
Inom den svenska feminismens kanske starkaste ansikte utåt, Feministiskt Initiativ, lades det för en tid sedan fram ett förslag om hur partiet skulle styras. Författaren till förslaget ville att FI i jämlikhetens namn skulle företrädas av en kvinna och en man, samma system som Miljöpartiet använder sig av.
Förslaget gick inte igenom, FI ska minisann inte företrädas av en man, hur feministisk han än må vara! Möjligen kan män få sitta i styrelsen.
Jämställdhet eller diskriminiering, kan man fråga sig.

Detta är på inget sätt något nytt, och George Orwell uttrycker problematiken på ett mycket tillfredställande sätt i sin roman Animal Farm:

”Alla äro jämlika,
men vissa äro mer jämlika än andra.”

Nu är ju Animal Farm en anspelning på Sovjetunionen och berör inte ämnet feminism, men utifrån Sovjets historia kan man ju dra slutsatsen att ett samhälle där jämställdhet inte råder på allas villkor med största sannolikhet inte blir ett bra samhälle på lång sikt.

För att slutligen kort sammanfatta mina ställningstaganden:

• Krossa patriarkatet, men att införa ett matriarkat skulle sätta oss på ruta ett igen.

• En attitydförändring är nödvändig. Det måste vara okej att vara för jämställdhet utan att kalla sig feminist.

• Fler måste våga ta ställning mot radikalfeminismen.

De sista raderna ägnar jag åt något som länge förbryllat mig.
Inte sällan hör man någon radikal (för att inte säga militant) feminist som talar illa eller hotar om hela den manliga befolkningen, några favoriter är ”Män är djur!” och ”Skär kuken av alla män!” (ni förstår nog vilken sorts uttalanden det är). Dessa utspel väcker ibland några reaktioner här och där, men ingen tar egentligen upp det till någon högre nivå.
Tänk er nu för en stund att man bytte ut ordet man/män mot en klassisk förtryckt folkgrupp, kanske judar eller kurder?
Vilka reaktioner skulle man få då? Tänk lite på det...

Mot feminismen, för jämställdhetens skull!

Finns gud?

Sådär, första riktiga blogposten! Jag inleder starkt med lite religion...

---

Finns gud?


Strömmen gick två gånger under Nitzer Ebbs spelning på Tinitusfestivalen. Det var mitt i deras två mest religionskritiska låtar. Är det ett indicium för att gud finns, eller hade teknikern bara en dålig dag?

Gudar har funnits i stort sett så länge det funits människor, varje gång man har utsatts för något skrämmande eller ovanligt, eld, åska och blixtar, stormar, vilda hav, har det skapats en symbol, kanske till och med en personifiering, av fenomenet. Genom detta görs det skrämmande eller kraftfulla mer begripligt och greppbart, samtidigt som det blir enklare att förhålla sig till det.

Det är en sorts gud, en som finns i en sorts naturtro, ofta tillsammans med flera andra gudar. En annan sorts gud är den allsmäktiga. Denna gud återfinns först och främst i de Abrahamitiska religionerna och är den i särklass vanligaste gudaformen, i alla fall i västvärlden.

En sådan gud har bevisligen inte sprungit fram ur något enstaka naturfenomen, utan är snarare en symbol för hela skapelsen, något som förklarar allt man inte själv kan förklara med hjälp av erfarenheter och sunt förnuft. Jag är övertygad om att den här guden har uppkommit som en följd av människans rastlösa natur, för det är egentligen den enda gemensamma nämnare vi har, utom döden, vårt ständiga sökande. Alla söker självklart inte samma sak, men principen känns lätt igen, gräset är alltid grönare på andra sidan. Ur detta sökande efter mening och syfte växer så småningom en religion fram, en skräddarsydd helhetslösning som fyller tomheten i individen. Det man kan reflektera över är hur skräddarsydd den egentligen är. Om man håller fast vid linjen att alla människor söker, men inte efter samma sak, hur kan då något som en religion passa så många människor samtidigt? Som tur är så är vi människor mästare på anpassning, så om viljan finns är det egentligen inga problem att glida in i rollen som troende av något slag.

Så hur ska man då definiera gud? Som individens sökande efter en mening med livet eller som en man som bor i himlen och bestämmer över oss? Tack vare att vi är tänkande varelser finns det säkerligen inom varje monoteistisk religion extremer åt bägge hållen, precis som det finns en utdragen gråzon i mitten. Problemen börjar dyka upp när en individ försöker tvinga sig trosuppfattning på någon annan, när en minoritet blir till en auktoritet tack vare sin fördjupade kunskap om den gällande trosbilden, och när religionen på så sätt blir ett instrument för kontroll. Detta är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, men jag stoppar här innan jag driver bort från ämnet helt och hållet.

Friedrich Nietzsche sade att ”gud är död” och att det är människan som har dödat honom, jg är benägen att hålla med, men bara till viss del. Gud är säkerligen död, om han ens existerat, för väldigt många individer, men samtidigt i högsta grad levande för väldigt många andra.

Så jag antar att sensmoralen är att tolerans är det absolut viktigaste vad gäller gud vara eller icke vara. Jag har lika lite att göra med andra människors tro på gud som de har att göra med min ateism, precis som att jag har lika lite rätt att tvinga på dem min ateism som de har att tvinga på mig en gud.

Och så avslutar jag med att konstatera att som så ofta annars så är frågan utredd till oigenkännlighet, men inte besvarad.

Det var allt för den här gången, tack för visat intresse!

001

Hej!
Nu börjar bloggandet.
Har ännu inga tankar om hur det kommer att se ut eller vad det kommer att handla om.
Men det finns väl bara ett sätt att ta reda på det...
Välkommen!

//Johan

PS. för lite underhållning under tiden, se: http://www.sodermalmskyrkan.org/openletter.pdf ;) DS.