Finns gud?

Sådär, första riktiga blogposten! Jag inleder starkt med lite religion...

---

Finns gud?


Strömmen gick två gånger under Nitzer Ebbs spelning på Tinitusfestivalen. Det var mitt i deras två mest religionskritiska låtar. Är det ett indicium för att gud finns, eller hade teknikern bara en dålig dag?

Gudar har funnits i stort sett så länge det funits människor, varje gång man har utsatts för något skrämmande eller ovanligt, eld, åska och blixtar, stormar, vilda hav, har det skapats en symbol, kanske till och med en personifiering, av fenomenet. Genom detta görs det skrämmande eller kraftfulla mer begripligt och greppbart, samtidigt som det blir enklare att förhålla sig till det.

Det är en sorts gud, en som finns i en sorts naturtro, ofta tillsammans med flera andra gudar. En annan sorts gud är den allsmäktiga. Denna gud återfinns först och främst i de Abrahamitiska religionerna och är den i särklass vanligaste gudaformen, i alla fall i västvärlden.

En sådan gud har bevisligen inte sprungit fram ur något enstaka naturfenomen, utan är snarare en symbol för hela skapelsen, något som förklarar allt man inte själv kan förklara med hjälp av erfarenheter och sunt förnuft. Jag är övertygad om att den här guden har uppkommit som en följd av människans rastlösa natur, för det är egentligen den enda gemensamma nämnare vi har, utom döden, vårt ständiga sökande. Alla söker självklart inte samma sak, men principen känns lätt igen, gräset är alltid grönare på andra sidan. Ur detta sökande efter mening och syfte växer så småningom en religion fram, en skräddarsydd helhetslösning som fyller tomheten i individen. Det man kan reflektera över är hur skräddarsydd den egentligen är. Om man håller fast vid linjen att alla människor söker, men inte efter samma sak, hur kan då något som en religion passa så många människor samtidigt? Som tur är så är vi människor mästare på anpassning, så om viljan finns är det egentligen inga problem att glida in i rollen som troende av något slag.

Så hur ska man då definiera gud? Som individens sökande efter en mening med livet eller som en man som bor i himlen och bestämmer över oss? Tack vare att vi är tänkande varelser finns det säkerligen inom varje monoteistisk religion extremer åt bägge hållen, precis som det finns en utdragen gråzon i mitten. Problemen börjar dyka upp när en individ försöker tvinga sig trosuppfattning på någon annan, när en minoritet blir till en auktoritet tack vare sin fördjupade kunskap om den gällande trosbilden, och när religionen på så sätt blir ett instrument för kontroll. Detta är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, men jag stoppar här innan jag driver bort från ämnet helt och hållet.

Friedrich Nietzsche sade att ”gud är död” och att det är människan som har dödat honom, jg är benägen att hålla med, men bara till viss del. Gud är säkerligen död, om han ens existerat, för väldigt många individer, men samtidigt i högsta grad levande för väldigt många andra.

Så jag antar att sensmoralen är att tolerans är det absolut viktigaste vad gäller gud vara eller icke vara. Jag har lika lite att göra med andra människors tro på gud som de har att göra med min ateism, precis som att jag har lika lite rätt att tvinga på dem min ateism som de har att tvinga på mig en gud.

Och så avslutar jag med att konstatera att som så ofta annars så är frågan utredd till oigenkännlighet, men inte besvarad.

Det var allt för den här gången, tack för visat intresse!