Antifeminism!

Till att börja med vill jag peka på ett uppenbart språkvetenskapligt faktum. Att lägga till prefixet anti framför ett ord ändrar inte automatiskt innebörden till den motsatta. Det är nästan bara fallet när det gäller väldigt konkreta ämnen, jag tänker mig till exempel teorin om materia och antimateria. Att försöka tillämpa detta på mer mångfasetterade situationer, exempelvis sociala strukturer kan ofta sluta i en alltför stiliserad bild av verkligheten, allt bir antingen svart eller vitt.
Förhoppningsvis har min poäng gått fram vi det här laget: Jag kan kalla mig för antifeminist utan att för den sakens skull vara kvinnohatare och konservativ mansgris.

Antifeminism är ett ämne som blir mer och mer intressant för var dag som går, eller rättare sagt, jämställdhetsdebatten blir mer och mer givande att följa. Som jag uppfattar läget idag så finns det vissa krav man måste uppfylla för att bli accepterad i debatten. För det första ska man vara uttalad feminist, gärna kvinna, men ett antal män har ju bevisligen lyckats ta sig in. För det andra är det inte riktigt okej att tala om jämställdhet som ett tillstånd då alla har precis samma förutsättningar, det måste vara jämställdhet på kvinnornas villkor.

Något som slår mig är att det fullständigt verkar saknas en motståndarsida i debatten, i alla fall en med någon vidare tyngd bakom sina argument. I stället finns det olika inriktningar bland jämställdhetsförespråkarna, som man väl ändå får anta vill samma sak i grund och botten. Problemet ligger väl just i det att för att kunna föra fram en åsikt där den behövs krävs det i princip att man kallar sig feminist, och därigenom blir feminism synonymt med jämställdhet. På så sätt blir det även mycket svårt att definiera vad som är antifeminism.
Alltså, de jag vänder mig emot i min argumentation är ”de riktiga feministerna”, de som vill införa jämställdhet på kvinnornas villkor, och inte allas vilket vore att föredra.

En intressant upplysning rörande det här som många inte känner till:
Inom den svenska feminismens kanske starkaste ansikte utåt, Feministiskt Initiativ, lades det för en tid sedan fram ett förslag om hur partiet skulle styras. Författaren till förslaget ville att FI i jämlikhetens namn skulle företrädas av en kvinna och en man, samma system som Miljöpartiet använder sig av.
Förslaget gick inte igenom, FI ska minisann inte företrädas av en man, hur feministisk han än må vara! Möjligen kan män få sitta i styrelsen.
Jämställdhet eller diskriminiering, kan man fråga sig.

Detta är på inget sätt något nytt, och George Orwell uttrycker problematiken på ett mycket tillfredställande sätt i sin roman Animal Farm:

”Alla äro jämlika,
men vissa äro mer jämlika än andra.”

Nu är ju Animal Farm en anspelning på Sovjetunionen och berör inte ämnet feminism, men utifrån Sovjets historia kan man ju dra slutsatsen att ett samhälle där jämställdhet inte råder på allas villkor med största sannolikhet inte blir ett bra samhälle på lång sikt.

För att slutligen kort sammanfatta mina ställningstaganden:

• Krossa patriarkatet, men att införa ett matriarkat skulle sätta oss på ruta ett igen.

• En attitydförändring är nödvändig. Det måste vara okej att vara för jämställdhet utan att kalla sig feminist.

• Fler måste våga ta ställning mot radikalfeminismen.

De sista raderna ägnar jag åt något som länge förbryllat mig.
Inte sällan hör man någon radikal (för att inte säga militant) feminist som talar illa eller hotar om hela den manliga befolkningen, några favoriter är ”Män är djur!” och ”Skär kuken av alla män!” (ni förstår nog vilken sorts uttalanden det är). Dessa utspel väcker ibland några reaktioner här och där, men ingen tar egentligen upp det till någon högre nivå.
Tänk er nu för en stund att man bytte ut ordet man/män mot en klassisk förtryckt folkgrupp, kanske judar eller kurder?
Vilka reaktioner skulle man få då? Tänk lite på det...

Mot feminismen, för jämställdhetens skull!